Så låter det på sina håll i Tyskland där ”Rysslandsförståelsen” är utbredd, och jag har hört liknande uppfattningar ventileras bland såväl svenska diplomater som akademiker.
Ryssland kände sig, med rätta hävdas det, hotat och reagerade alltmer kraftfullt när EU:s Östra Partnerskap sattes i verket 2009. Rätt är det kanske inte, men förståeligt.
Och framförallt borde Ukraina förstått. Det vi måste fråga oss är emellertid hur sann denna bild egentligen är?
Hur blir det någonsin rätt i vissas ögon att hävda sin överhöghet över andra genom att understöda våld?
Jag läser artiklar av Roman Szporluk, som var professor i historia vid Harvard och särskilt insatt i bland annat Ukrainsk-ryska relationer; artiklar som publicerades redan 1993 och 1994.
Efter en flyktig period av rysk nationalism under president Jeltsin då den ukrainska suveräniteten erkändes som likvärdig den ryska, pekar Szporluk på hur ryska föreställningar om att återupprätta ett förlorat imperium återigen börjat dominera. Ukraina betraktas alltmer av de ryska eliterna, både kommunisterna och nationalisterna, som, som det uttrycks, en icke-legitim politisk och kulturell enhet.
Dissidenten och författaren Aleksandr Solszenitsyn uttalar öppet att Ukraina visserligen har rätt att existera, men bara där ukrainska språket dominerar! ”Det vore frestande att avfärda sådana idéer som extrema och därför inte viktiga”, konstaterar Szporluk.
Andra röster fanns förvisso, men Szporluk bedömde faran av en rysk ny-imperialism som högst reell. 20 år senare sitter vi alltså med facit i hand. Föga har dock detta med vare sig EU eller Väst att göra.
Så varför, och den frågan måste nu ställas, har bilden av Rysslands ”legitima” aggression uppbackare i Väst?
I grunden handlar det om en beundran för ”the topdog” (Ryssland) och motsvarande förakt för ”the underdog” (Ukraina). Med andra ord vårt mänskliga förakt för det vi uppfattar som svaghet, här omsatt på internationell nivå. Ukraina är ”ändå” en stat i sönderfall, ja knappt en stat, och om det är en stat så styrs den av klåpare, kanske fascister, en stat som vi vare sig har anledning att befatta oss med eller ens respektera.
Så legitimerar man i modern tid att makt är rätt. På sina håll i väst har alltså den ryska ny-imperialismen , precis som en gång Sovjetunionen, lojala fellow-travelers som samtidigt bekänner sig till den liberala demokratiska rättsordningen. Det får mig att skämmas – och det gör mig rädd.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist